63
Då stod för blickarne fram ditt åldriga fäste, o Wiborg;
Dyster du höjdes ur wågornas famn, de lekande klara,
Wallarne såg jag och tornenas mängd och ljusenas skimmer
Såg jag, de bjödo mig lockande in — jag rörde på rodret,
Nästan otålig att windarne dött, att seglena lågo,
Nästan otålig att slippa dit in i det trefliga rummet,
Slippa från roder och båt, från måne och stjernor och hafwet.
Kanske ock du tänkte på mig, blåögda, rosiga flicka,
Kanske du wäntade mig, jag lofwat att komma i morgon,
Kanske så strålig och ljuf, att nu du mindes de orden:
Flicka, jag älskar dig högst af allt det kära på jorden,
Kanske ditt hjerta klappade ömt, — kanhända du kysste
Mig uti tankarne ren, — nu wäckte jag alla
Wännerna skyndsamt upp, och manade alla till åran.
Skrämda de reste sig upp, har slupen törnat? de sporde,
Eller tagit en läcka, kanhända wi kantrat, kanhända?
