Den här sidan har korrekturlästs
86
Twå wägar.
Jag wille så gerna åt lifwet le,
Och all dess tomma smärta;
Glad wille i lifwets lek jag se,
Med löje i blick och hjerta;
Men hur det gick, då bäst jag log,
Den djupsta sorg min själ betog,
Och ned i dystra tankar
Mitt friska hjerta drog.
Det war då jag kände kärleken
I känslornas warma swall, —
Det war då jag offrade kärleken
Mina wackraste rosor all;
Och glädjen fläktade lent om mig;
Och hjertat kändes så fullt af dig;
De woro tomma drömmar, —
De gingo bort från mig.
Twå äro de wägar menniskan går
Det korta lifwets bana:
Den ena wägen är den man går
Wid glädjens swajande fana;
