Den här sidan har korrekturlästs
90
Winter-stycken.
I.
En kylig wintermåne
Den sprider ut sin dag,
I skenet står en fåne,
Den fånen det är jag.
Jag står der tyst och stirrar
I wida werlden ut,
Och mitt förstånd förwirrar
Sig mer och mer till slut.
Sist talar jag de orden
Helt högt allen för mig:
”O, hwad den gamla jorden
Dock är bedröfvelig.”
”Trots sekelgammal smärta,
Hwi härdas ej dess son,
Hwi är hwart menskohierta
Ej genomträngt af hån?”
