och lade märke till att en preceptors stol stod tom. Brian de Bois-Guilbert hade lämnat sin plats och stod nu vid yttersta ändan av en av de bänkar, som innehades av de vanliga tempelriddarna; med ena handen höll han upp sin mantel, så att den delvis dolde hans ansikte, och den andra höll svärdet, med vars spets han ritade på ekgolvet.
»Olycklige man!» sade stormästaren och sände honom en medlidsam blick. »Du ser, Konrad, huru detta heliga förehavande bedrövar honom. Dit kan en kvinnas lättfärdiga blick, då den får bistånd av denna världens furste, bringa en tapper och ädel riddare! — Ser du, han kan inte se på oss, han kan inte se på henne, och vem vet genom vilket hemligt inflytande av sin plågoande han uppdrager dessa kabalistiska linjer på golvet? — Kanske gäller det vårt liv och vår välfärd, men vi håna och förakta den lede fienden. Semper leo percutiatur!»
Detta sade han helt tyst till sin förtrogne följeslagare, Konrad Mont-Fitchet. Men strax därefter höjde han sin röst och tilltalade församlingen.
»Vördige och tappre män, riddare och preceptorer av denna heliga orden, mina bröder och barn, och även I, ädelborne och fromme väpnare, som åstunden att en gång få bära detta heliga kors, och I, mina medkristna av olika samhällsställning! Vare det veterligt för eder, att vi inför oss kallat en judisk kvinna vid namn Rebecka — en kvinna, känd för trolldom och häxeri, varigenom hon upphetsat blodet och bedårat hjärnan, ej på en vanbörding, utan på en riddare — ej på en världslig riddare, utan en som ägnat sig åt det heliga templets tjänst — icke på en vanlig tempelriddare, utan en preceptor av vår orden, först i ära och i rang. Vår broder Brian de Bois-Guilbert är väl känd för oss och för alla här närvarande såsom en trogen och nitisk korsets kämpe, av vars arm många bragder blivit utförda i det heliga landet och av vilken de heliga platserna blivit renade genom blodet av de otrogna, som besmittade dem. Och ej heller har vår broders klokhet och skarpsinnighet aktats mindre bland hans bröder än hans tapperhet och krigareduglighet, så att riddare både i Österlandet och Västerlandet hava nämnt Bois-Guilbert såsom en, den där väl kan komma i åtanke till att er gång bära denna ämbetsstav, då det behagar himlen att befria oss från mödan av dess bärande. Om det nu sades oss, att en sådan man, så hedrad och så hedervärd, plötsligt kastat bort all hänsyn till sin ställning, sina avlagda löften, sina bröder och sina framtidsutsikter och sällat sig till en judisk flicka, färdats i detta lättfärdiga sällskap genom ensliga nejder, försvarat henne med egen fara och slutligen blivit så ytterligt förblindad och bedårad, att han fört henne till ett av våra egna preceptorier, vad skulle vi väl säga, annat än att den ädle riddaren var besatt av någon ond ande eller under inflytande av någon ondskefull förtrollning? Om så verkligen visar sig vara förhållandet, böra vi icke låta honom drabbas av de straff, han eljest skulle hava förtjänat, utan endast av sådana, som kunna tjäna till hans rening och upprättelse, men i stället vända vår fulla vrede mot det förbannade verktyg, som så nära bragt honom alldeles på fall. — Träden därför fram och bären vittnesbörd, I, som haven åsett dessa olyckliga förehavanden, på det att vi må kunna döma sant och rättvist och avgöra, huruvida vår rättskänsla kan finna sig tillfredsställd med bestraffandet av denna otrogna kvinna, eller om vi med blödande hjärta också måste inskrida mot vår broder.»
Flera vittnen framkallades nu, som intygade att Bois-Guilbert utsatt sig för stor fara, då han sökte rädda Rebecka från det brinnande slottet, och att han försummat att försvara sig själv av omsorg för hennes trygghet. Preceptorn av Tempelstowe ombads sedan beskriva, huru Bois-Guilbert och judinnan anlänt till preceptoriet. Malvoisins vittnesmål var skickligt avfattat. Men på samma gång han synbarligen bemödade sig att skona Bois-Guilberts känslor, framkastade han då och då små antydningar om att Bois-Guilbert led av någon tillfällig sinnesförvirring, så djupt tycktes han vara förälskad i den kvinna, han förde med sig. Med ångerfulla suckar erkände preceptorn sin egen förkrosselse, därför att han givit Rebecka och hennes älskare tillträde till preceptoriet. — »Men vad jag har att säga till mitt försvar», sade han till slut, »det har jag sagt i min bekännelse för vår högvördige fader, stormästaren; han vet, att mina bevekelsegrunder icke voro dåliga, fastän mitt beteende kanske ej varit i enlighet med vår ordens regler. Glatt vill jag underkasta mig den botgöring, han kommer att pålägga.»
»Du har talat väl, broder Albert», sade Beaumanoir; »dina bevekelsegrunder voro goda, ty du ansåg det tillbörligt att
