omslag. Själfva denna titel var ett löfte om något nytt. Samma år lämnade den aldrig fullbordade historiska romanen Thord Bonde pressen, och nästa år debuterade G. H. Mellin med Blomman på Kinnekulle. Det var visserligen inga mästerverk, som kunde jämföras med de stora snillenas skapelser, hvilka strax förut behärskat litteraturen, men det var förtruppen för en demokratisk tidsålder, som nu inledde sitt välde.
Samtidigt läto enstaka röster höra sig, hvilka på olika sätt angifva, att smaken höll på att förändras och att nya idealer voro i antågande.
År 1826 yttrade Geijer i ett bref till en vän: »Gif fan både i att antikisera och romantisera. Det är förbi med beggedera. Poesien har så länge sett i luften efter mönster, att det är tid hon vänder sig till det verkliga lifvet, till uppfattning, samling, utbildning af dess poetiska element. Det är den äldsta poetiska källan… Äfven poesien måste såsom vetenskapen vända sig från de luftiga teorierna till observation af naturen och det mänskliga lifvet.» Detta yttrande är Geijer värdigt, och han har i dessa få rader med sitt vanliga skarpsinne angifvit det mål, mot hvilket litteraturen sedan rört sig framåt — men kanske ännu i denna dag icke till fullo uppnått.
Man hade hos de gamla grekerna och latinarna delvis med fransmännen som mellanhand lärt sig retoriken: det var pseudoklassisiteten. Man hade återupplifvat fädernas bragder och traditioner: det var romantiken. Hvad återstod om icke att med öppna ögon och kunnigt sinne ställa sig framför verkligheten och återgifva den i dess fulhet såväl som i dess skönhet, återgifva den, i det man sökte än troget kopiera den, än lekande förändra dess proportioner!
Den förste, som offentligen uttalade sitt missnöje med den härskande litteraturen, var emellertid Runeberg. Han hade år 1832 öfvertagit utgifvandet af Helsingfors Morgonblad, och under de närmaste åren läste man där en serie artiklar, bland hvilka flera på det häftigaste angrepo den då härskande smaken. Så yttrade han i en anmälan af Euphrosynes samlade dikter: »Alltsedan den nordiska halföns hjälteperiod med dess vikingafärder, strider och egna storartade religion tyckes Sverige saknat en själfständig, ur dess bebyggares och dess naturs innersta väsen framsprungen poesi»… Stjernhielm var mera dilettant än en verklig
