Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/111

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
107
REAKTIONEN MOT FOSFORISMEN

Mycket står där icke att läsa om Atterboms dikter i dessa uppsatser, hvilka af en eller annan anledning afbrutits, innan författaren hunnit från de allmänna betraktelserna till dikterna. Men när man genomläst dessa båda artiklar förstår man, hvad samtiden — den finare delen af samtiden — förstod med en Aftonbladsartikel, ty de äro ett ytterst orättfärdigt och simpelt angrepp på Atterbom. Recensenten ser hufvudsakligen politiskt på saken. Om Sverige icke gått snabbare framåt i politiskt afseende, så berodde detta framförallt därpå, att den nyfödda yttranderätten icke genast vände sig åt det praktiska och politiska utan fördjupade sig i ästetiska spekulationer och poetasteri. Långt bättre om det gått som i Frankrike, hvarest man börjat med den politiska emancipationen och låtit den vittra följa efter. — Dessutom hade besynnerligt nog snart fosforisterna, som uppträdt befriande i vitterheten, blifvit reaktionens inledare. Ty så fort som liberalismen stack upp hufvudet, förenade sig akademister och fosforister, glömmande ömsesidiga tvistepunkter emot densamma.

Recensenten erkänner emellertid, att äfven fosforismen haft utmärkta män. Betecknande för tidpunkten är att Geijer, som några år tidigare visserligen icke behandlades med hartassen, får sin mention honorable: »Kanske är det endast af missförstådd stolthet, som han ännu vidhåller en hop teorier, som han redan vederlagt i i svenska folkets historia. Helt annorlunda är däremot förhållandet med Petter Daniel Amadeus Atterbom, numera Theosophiae et Therminologiae Professor Regius et Ordinarius vid rikets så kallade första universitet. Han var aldrig höfvidsman i fosforisternas här.» Därefter följer en öfversikt af poesiens tillstånd vid fosforisternas uppträdande och sedan ännu mera ovett på Atterbom.

Den andra artikeln börjar fullt konsekvent med ett angrepp på göticismen: »Bland fosforismens utgreningar spelade göthicismen den största rollen. Man fann att nationen skulle icke i längden kunna fästas af teosofisk naturfilosofi och skrufvade ottave rime eller sonetter af utländsk medeltid. Den borde sålunda lokaliseras, och man grep till Skandinaviens s. k. hjälteålder d. v. s. berserkeri och vikingatåg. Dit hörde i första rummet, att de gamla fädrens vackra mytologi skulle icke blott studeras och förklaras utan rent af göras lefvande, användas för konsten. Om detta vore