grupp, som hela Malmströms senare synpunkt på nyromantiken bottnar.
I den andra artikeln kommer han in på sitt egentliga ämne, sin egen tids litteratur. Hvad är dess karaktär? Jo, det är dess sjuklighet: för att närmare bestämma arten af denna sjuklighet använder Malmström sedan ett högst egendomligt sätt. Man märker, att han redan studerat sin Hegel och lärt att söka sanningen genom den dialektiska metoden, ty man finner i den följande framställningen tydligt den hegelska metodens tredelning[1]. Ty, säger han, den nya skolan beskyllde det gustavianska maneret för sjuklighet. Rätt: det var för mycket materialistiskt. Gustavianerna beskyllde nya skolan för sjuklighet. Rätt: den var för spiritualistisk. Men i hvad afseende är vår tid sjuklig? I båda dessa afseenden. Vår tids sjuklighet ligger däri, att den klänger mellan materialism och spiritualism eller stöper dem tillsammans på ett sätt som man väl kan kalla nyfranskt men icke mänskligt; det senare en tydlig pik åt Victor Hugo, hvars maner just i detta ögonblick sysselsatte sinnena i Sverige.
Och nu träffar Malmström på sin väg Atterbom (hvilken eljest snarast skulle väntas bland utmärktheterna d. v. s. Neutrerna):
»Denna spiritualism, hvilken renast uttalar sig hos Atterbom, icke fosforisten, utan skalden, och hos honom i en skönhet, som är oupphinnelig eller åtminstone ännu oupphunnen inom vårt fädernesland, har genom mängden af beundrare och imitatörer skapat en egen gråtmild vitterhet, hvars nota characterstica är en ytterligt uppskrufvad känslosamhet.»
Den materialism åter, som under gustavianska tidehvarfvet framträdde i älskvärda skepnader, har likaledes kommit i turen igen. Det sinnliga, det kvicka — det fann man igen — men det oefterhärmliga behaget, det salta löjet, den älskvärda urbaniteten, hvart hade dessa flyktat? Leopold tog dem med sig i grafven, om Ni äfven tror Er se dess vålnader grina vid v. Brauns orgier.
Det är fullkomligt typiskt för den oreda i tanken, som under en yttre oklanderligt logisk form alltid utmärkt Malmström, att han efter dessa angrepp på fosforismen och den gråtmilda poesien berömmer Böttiger, hufvudrepresentanten
- ↑ Utan tvifvel har Hegels dialektiska metod äfven föresväfvat honom i den föregående artikelns uppställning, där gamla skolan utgör tesis, fosforismen antitesis och neutrerna, den högre enheten, syntesis.
