för den förra riktningen, samt Dahlgren och författaren till Törnrosens bok, »efter hvars namn jag anar att ett nytt tidehvarf i vår vitterhet skall uppkallas», således tvenne fosforister.
Därefter uppmanar han de unga skalderna att taga mönster efter »den förträfflige främling, som på vårt språk framtrollar odödliga skapelser, den man, som efter hvad jag förstår, är vår epoks mest fulländade vittre konstnär — med ett ord, hvem känner icke Johan Ludvig Runeberg»?
»Runeberg! sen upp till honom, Herrar dilettanter och imitatörer, efter som I nödvändigt viljen hafva och äfven behöfven mönster.»
Malmström utför detta tema vidare, då han råder dilettanterna att studera Runeberg och antiken; men om de »af en panisk fruktan från skoltiden» ryste tillbaka från den regelrätta antiken, så gån icke längre tillbaka än till Goethe eller vår egen Tegnér».
Runeberg, antiken, Goethe och Tegnér! Detta äro de mönster, som Malmström rekommenderade. Strängt taget var detta onödigt, ty det var just i ögonblicket de härskande. Och hvad betyder dessa namn annat än hvad jag kallat det abstrakta skönhetsidealet, i motsats till den inbrytande realismen.[1] Det är just samma ideal, som man något senare skulle kalla för äktromantiken i motsats till fosforismen, den (från liberal synpunkt) falska, reaktionära nyromantiken.
En annan faktor i denna reaktion mot fosforismen, blef Hegelianismen som också gör sitt intåg i den svenska kulturen omkring 1840. Dess hufvudsäte var naturligtvis de båda universiteten, hvarest den ungefär samtidigt uppdyker. Den första svenska katederfilosof, som hyllade hegelska åsikter och kämpade för deras utbredande var F. G. Afzelius, hvilken 1844 utgaf en öfversikt af mästarens filosofi och sedan i en följd af läroböcker vidare bearbetade densamma. Afzelius, som från 1842 verkade som universitetsadjunkt i Uppsala, kritiserades emellertid skarpt af de Lundensiska hegelianerna. För öfrigt spriddes de hegelska åsikterna hufvudsakligen genom tidskrifter. I Uppsala utgafs af Afzelius Intelligensbladet, i hvilket Malmström m. fl. medarbetade. I den i Lund utgifna tidskriften Studier, Kritiker och Notiser kan man bokstafligen i C. A. Hagbergs artiklar från vecka till vecka följa, huru den nya filosofien intränger. Denna tidskrift innehöll
- ↑ Ty det är den antikiserande Runeberg, ej realisten, som Malmström rekommenderar.
- 8. — Mortensen.
