både för Bergstedts och Fryxells uppfattning, hvilka båda voro Malmströms vänner.
Malmström har senare utvecklat sina åsikter angående denna fråga, dels i en afhandling Om den romantiska skolan, skrifven omkring 1844, men först tryckt af Bergstedt efter hans död, dels i Minnestalet öfver Atterbom. Den första af dessa uppsatser är synnerligen svag och hade bäst förblifvit otryckt, och äfven i den senare når han icke öfver sin i grund och botten orediga framställning i Eos-artiklarna. I själfva verket har Malmström aldrig kunnat vidare utveckla det uppslag, som han där gifvit.
Det blef därför icke Malmström utan Fryxell, som gaf den första öfversikten af nyromantikens historia och innebörd. Fryxell är en af de typiska representanterna för den nya tiden. Liksom Geijer varit romantikens historieskrifvare, var Fryxell liberalismens. Han är strängt utilistisk i hela sin världsåskådning och reagerar mot den förra periodens ästetiserande och dess romantiska uppfattningssätt (jämför hans Bellmans kritik och hans angrepp på Karl den tolfte). Fryxells hufvudsynpunkt på fosforismen är densamma, som Tegnér angifvit i sitt jubelfesttal, och den är också i mångt och mycket influerad af liberalismens senare uppfattning. Han är sålunda en afgjord fiende till fosforismen. Trots denna partisynpunkt och trots de allmänna ensidigheter, som vidlåda Fryxells hela historiska författareskap, är hans framställning af nyromantikens historia dock af grundläggande betydelse och kanske den mest pragmatiska som finnes. Fryxell får klart fram den gamla upplysningstidens rationalism och ställer den i skarp motsats till fosforismens obskurantism. Hans motvilja mot denna senare är utan gräns. Det är just han, som, för att förklara dess fullständiga obehöflighet, uppfann begreppet äktromantiken,[1] hvarmed han betecknar den oppositionella rörelse, hvilken med Thorild började i den svenska litteraturen och som, om den fått fortgå, skulle gjort nyromantiken obehöflig.
Malmström upptog sedan i sina föreläsningar denna Fryxells åsikt och detsamma gjorde v. Beskow i sitt Minne öfver Leopold samt Dietrichson i sin Inledning till studiet af Sveriges litteratur.
- ↑ Ytterst går denna teori tillbaka till den tyska litteraturhistorikern Schmidts framställning.
