År 1830 utgaf Runeberg sin första diktsamling. Därmed anslogs en ny ton i svensk poesi, hvilken med Grafven i Perrho och Elgskyttarne ännu starkare framträdde. Den unge skalden observerades strax, men knappast uppfattade man honom alltid. Utan tvifvel var flertalets mening bäst uttryckt i den recension, där det heter, om dessa dikter, att åtskilliga af dem voro »nästan frivola». Ty i dessa dikter fanns icke den starkt retoriska och kryddade poesi, som tiden var van vid. Det var borgerlighetens och realismens första utslag i svensk skaldekonst; det var också bud om ett nytt folk och om en ny säregen personlighet. Och för hvarje nytt arbete, som Runeberg lade till det redan frambringade, skulle dessa förhållanden klarare framstå.
I.
Det finnes inga stora omkastningar i Runebergs lif. Allt flyter lugnt och jämnt. Visserligen mycken möda och mycket arbete, men alla hinder öfvervinnas genom trägen id. Redan i den första diktsamlingen kan man läsa en profetia, nedskrifven i den första berusande känslan af, att han var sin lyras herre, och att den älskade gick vid hans sida, om huru hans lif skulle gestalta sig:
Hvad jag är säll! — Stå icke jordens länder,
en gränslös bana, öppen för min gång?
Har jag ej skatter nog i mina händer,
min stämda lyra och min glada sång..?
