Och samma kärlekslycka, sammansmält med en hänryckt skildring af en nordisk juninatts trolska skönhet, får också sitt uttryck i den underbart vackra dikten Svanen:
Hvad mer, om än din lefnadsdröm
ej sekler följa får
du älskat har på nordens ström
och sjungit i dess vår.
Den sista afdelningen i denna diktsamling utgöres af Svartsjukans nätter, hvilken af den samtida svenska kritiken ställdes främst i samlingen. Den var också skrifven med detta mörka romantiskt passionerade patos, som samtiden älskade. Man kan knappast öppna en kalender eller novellsamling från denna tid utan att finna ett eller annat stycke i denna högspända stil. Det är icke omöjligt, att det finnes ett rudiment af själfupplefvadt bakom dikten, att vi här hafva uttrycket för de vilda drömmar, i hvilka en obesvarad (och kanske till och med aldrig uttalad) kärlek till någon »flamma» försänkt hans själ, men man har svårt för att se det, ty denna gång har han icke skådat in i sin egen själ för att finna uttrycken för den smärta, den förtviflan, som kanske ett kort ögonblick härskat därinne. Färgerna i denna dikt äro lånade ur tidens sentimentala romaner, hvarest man återfinner alla de använda dekorationerna och accessoirerna: den obligata bergstrakten med vild skog, den ensamma hyddan, den kulna grottan, den trolofvade, som bortstjäles af en rik och förnäm man, under det att älskaren i fjärran länder söker förtjäna den förmögenhet, som är nödvändig för den slutliga föreningen, o. s. v.[1]
Numera är Svartsjukans nätter glömd och föråldrad.
Den intressantaste gruppen i första Diktsamlingen utgör emellertid den andra afdelningen: Idyll och epigram, hvilken just betecknar själfva genombrottet i Runebergs diktning. Det är det första utslaget af Runebergs beröring med de Serviska folksångerna, hvarigenom han fann den skala, som bäst gaf uttryck åt hans egen känslovärld. Redan den trokaiska metern utan rim, hvilken är så karaktäristisk för Runebergs diktning och förlänar den något af dess kärfhet och manlighet, stamma ifrån förebilden, liksom den ofta monolog- eller dialogartade framställningen, och berättelsens
- ↑ Söderhjelm har påpekat lån från Goethes Werther och Youngs Night thoughts och därmed antydt ett par af urkällorna för denna litteraturart.
