Elgskyttarne med Tégners episka dikter, framträder strax hela skillnaden. Tégner hade öfverallt sökt undgå det speciella. Det var just, emedan han endast i en förtunnad form presenterade det fornnordiska i Frithiofs saga, som den äldre generationen satte värde därpå.
Säkerligen var det denna Elgskyttarnes nyhet, som gjorde, att det dröjde ganska länge, innan den fullt slog igenom hos publiken. Första upplagan, som blott utgjordes af tusen exemplar, var ej slutsåld förrän 1859.
Samma realism återfinna vi i Runebergs prosaberättelser, som dock hvarken äro många eller synnerligen betydande; en af dem utkom just samma år som Elgskyttarne: En julafton i lotskojan; Runeberg är således äfven en af de första som idkat prosa-berättelse i svensk litteratur. För öfrigt kulminerar äfven Runebergs realism med Elgskyttarne. Han har aldrig sedan skrifvit något i samma bredt beskrifvande manér. Liksom förskräckt öfver sin egen djärfhet aflägsnade han sig sedan alltmera frän detsamma och slog in på nya banor.
Redan i Hanna är delvis manéret ett annat. Realismen är mera dämpad och mindre brutal. Det är närmast en idyll i Voss’ eller Goethes manér. Särskildt påminner den om Hermann und Dorothea och utan påverkan af denna dikt är den också otänkbar. Om Goethes dikt erinrar redan scenen vid källan, men ännu mera själfva planen i dikten, hvilken är så strängt antikiserande, att hela händelsen tilldrager sig mellan middagen och tedags, under hvilken tid Hanna hinner att afskeda den gamle kommissarien och knyta ett förbund för lifvet med den unge, henne förut okände studenten. Man har velat förklara denna hastighet därmed, att Runeberg velat visa, att endast den kärlek, som blixtsnabbt bemäktigade sig individen, är af värde för lifvet. Detta må så vara, men man kan ändå tvifla på, att Runeberg skulle låtit händelserna så snabbt följa på hvarandra, hade han icke varit betagen i den Goetheska diktens utomordentligt fina komposition.
Hanna inledes med en dikt till den första kärleken, och dess innehåll är helt uttryckt i den dikt, hvars olika strofer utgöra motton öfver de särskilda sångerna, en dikt som sedan återfinnes i Runebergs lyrik under titeln Hvem styrde hit din väg. Den undran, med hvilken den unga flickan
