är det i Kung Fjalar mannen som spelar hufvudrollen; kärleken är endast ett nödvändigt vapen i gudarnes lek med människorna och utmålas icke särskildt. Månne det verkligen lyckats Runeberg att helt meddela läsaren den tjusning som Oihonna bör utöfva på alla — hon, hvars skönhet ryktet burit på sina vingar ända fram till sjökonungen Hjalmars öron? Fjalar däremot behärskar helt dikten, och i hans själ bryter sig österländsk och västerländsk världsåskådning: han tror på Ödet, men liksom Prometeus böjer han sig icke inför detsamma, utan sätter trotsande sin vilja mot gudarnes. Men han besegras:
»Er är segern», talte han, »höge gudar!
Jag är straffad vorden, jag pröfvat er.»
Särskildt här på slutet bryter en rent kristlig uppfattning igenom: det är för att pröfva Fjalar, för att förbättra honom som gudarne uppoffrat hans barn, utrotat hans ätt. Runeberg har sedan i sitt svar på Snellmans enfaldiga utläggning af dikten ytterligare dröjt vid denna åskådning, hvilken säkerligen verkar föga tilltalande på många människor i våra dagar. Huru kan man se något etiskt i ett dylikt gudamaskineri! Hellre inga gudar än sådana gudar! Öfverhufvud verka väl knappast gestalterna och situationerna omedelbart fängslande på läsaren, detta trots all ästetisk skönhet. Det hvilar något konstladt och uppkonstrueradt, alltför lärdt och tillkrångladt öfver Kung Fjalar. Men man fäller icke ett sådant omdöme under läsningen af dikten: därtill är Kung Fjalar en alltför hänförande bild af sagornas konung och versen alltför skön.
Kung Fjalar och Kungarne på Salamis höra tillsamman i Runebergs produktion och äro i mångt och mycket framsprungna ur samma stämning. Den senare utkom visserligen först 1863, men Runeberg hade påbörjat densamma redan 1844, omedelbart efter fullbordandet af Kung Fjalar. Det är en antik imitation af samma art som Goethes Iphigenia. Fabeln är emellertid fritt uppfunnen, i det den ej återgår till ett eller flere antika dramer, såsom fallet brukar vara med dessa moderna efterbildningar. Det ansluter sig endast i allmänhet till den antika sagovärlden, i det att Ajax och hans ätt där spela en roll. Tonen och andan i dramat är Sofokleisk, men utan allt slafviskt imiterande. Liksom Anti-
