efter den andre, i hela Skandinavien hälsade med en sällspord förtjusning. Den första samlingen utkom 1848, den andra 1860, och intresset för den senare, fast kanske som helhet svagare, var om möjligt större: man bokstafligen slogs om exemplaren i Helsingfors’ boklådor, och tryckpressarne voro i flitig rörelse för att framskaffa upplaga efter upplaga.
Den första af Fänrikarne lär hafva varit Otto von Fieandt, en äkta typ af den finska trögheten, en Sven Dufva i något högre plan. Först längre fram såsom en af de sista bland första samlingens dikter tillkom Fänrik Stål själf — till en viss grad tecknad öfver en historisk personlighet, ett minne som så mycket annat af Runebergs bästa saker från Saarijärvitiden. I denna person, som själf deltagit i striderna, hvars hjärta ännu i ålderns höst värmdes af dess minnen och som med stilla hänförelse, men utan allt prål, på enkelt och rättframt krigaresätt berättade, hvad han sett och upplefvat, hade Runeberg funnit en utmärkt motivering för sägnernas uppkomst och en naturlig förklaring för deras begränsning.
Ty naturligen bör man icke här söka krigets verkliga historia. En fältherre, en statsman skulle uppfattat det på helt annat sätt och haft föga berömmande att säga om det. Han skulle kallat det ett planlöst krig, uselt ledt och där generalerna mera utmärkte sig söm djärfva och modiga partigängare än som klokt beräknande fältherrar. Karl Johan uttryckte sig ungefär i dylika ordalag, då han kom till Sverige och Adlercreutz och de öfriga generalerna sökte få till stånd ett nytt krig mot Ryssland i stället för fälttåget mot Norge. »Det där guerillakriget», yttrade han föraktfullt, tänkande på huru mycket blod som spillts och huru litet som uträttats.
Dessa synpunkter voro lyckligtvis icke Runebergs. Han såg på kriget med folkets ögon, såg de tappra hjältebragderna och fann meningen däri: ett folk som kämpade och blödde för fosterlandet. Och så tog han fram det ena efter det andra af dessa minnen, hvilka nästan alltid anknöto sig till en eller annan person; när serien var fulltalig, hade Runeberg tecknat typer af alla samhällsklasser, frän konungen och landshöfdingen alla grader af befälet igenom ned till menige man i ledet, bonden, kvinnorna, den kommande generationen (soldatgossen), veteranerna (Fänrikens marknads-
