Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/291

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
287
FREDRIKA BREMER

tag utmärkta. Många äro små mästerverk, värdiga fru Lenngren.

Franciska själf framstår såsom en klok och varmhjärtad husmoder; hennes kärlek till mannen är icke af det romantiska slaget; den är — äkta svensk — lugn och sansad; hon finner honom »hygglig», och hans känslor söker hon underhålla med varma pastejer, sockerplätschen och andra små uppmärksamheter af samma art, hvilka kunna verka på en gammal ungkarl. — Alla hans ovanor vill hon icke tolerera; snusförnuftigt har hon uppgjort ett helt program för hans förbättrande: han får röka i sitt rum och i salen men sällan i förmaket och aldrig i sängkammaren. Men när det kommer till kritan, kan hon icke motstå mannen, den uppoffrande läkaren, hvilken hon så betecknande kallar för sin »björn», ty han är stor, klumpig och godmodig. — Rundt ikring dessa båda gruppera sig så romanens öfriga figurer: fröken Hellevi Husgafvel, ett original af obestämd ålder, fågelartadt liflig till hela sitt väsen, som framlefver sina dagar i ett slags museum och säger alla människor rakt i ansiktet, hvad hon tänker om dem. »Hvem kan se den gode doktor Werner (Björn) utan att tänka på en plumpudding», säger hon till Franciska, »och ni min goda fru, är en söt brinnande sås till den, utan hvilken den ej skulle vara hälften så smaklig.» — Franciska gör besök hos ett nyadladt herrskap; det karaktäriseras på följande träffsäkra sätt: »Huset vill vara magnefikt och är blott grant. Herrn vill vara grand seigneur, men — skryter af sina ljuskronor och fransyska tapeter. Frun vill vara af den bästa ton och ha den mest intressanta konversation, hvarutaf utgår en underlig röra. Döttrarna vilja vara bildade, talangfulla, degagerade och ha ett slags jargon, af hvilken utgår en stor tomhet. Sonen vill vara viktig och är en liten blond herre med mindre väl brändt hår. Hela familjen är en samling af misslyckade anspråk.» — Helt annorlunda är det hos major Stålmarks på Adamsro. »Tala icke där om konst, n. b. om ni vill stå väl hos dem. Natur, frihet, enkelhet är lösen där. Min goda vän majorskan vill inte tala om annat än tjänstefolk och hushåll; majoren är idel sundt förnuft och frisk kraft … Men se er väl om, att icke de små adamiterna spela er något rätt oparadisiskt puts. De stora förmodar jag hålla sig i stallet.» — Midt ibland alla dessa familjer med små