Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/326

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
322
ROMANEN

jag dem äfven för min far, och hans melankoliska småleende och framförallt hans klappning på mitt hufvud uppfyllde mig med någonting ödmjukt och högtidligt, då däremot min mors leende gaf mig en spänstighet, som lät drömmarna draga undan för en fullklar dager…» Lyckligtvis var där äfven rörelse och lif kring henne, och den lilla flickans uppmärksamhet drogs åt olika håll. Där fanns handelsboden, som om aftnarna var full af sjöfolk, hvilka där roade sig med lifliga samtal.

Under de långa vinteraftnarna samlades familjen kring ett stort bord under lampan, och informatorn eller en af bröderna läste högt. Endast fadern, som hade svårt för att höra, satt för sig själf borta vid byrån och studerade sina egna favoritböcker, synnerligen baron Trencks och Aschebergs lefnadsöden, hvarvid vaxstapeln, som han höll mellan ögat och boken, i denna rummets mörka bakgrund syntes som en liten lyktgubbe sväfva fram och åter öfver bladen. Då Emilie ledsnat på att stå vid moderns sida, skyndade hon sig till fadern, som alltid då framkastade samma af Emilie med förtjusning hörda fråga: »nå, du dansdocka, har du hört några äfventyr i kväll?» Det var nämligen förebudet till en tillåtelse att besöka handelsboden. Hastigt skyndade hon ut i boden, hvarest »lilla mamsells» ankomst alltid väckte stor uppståndelse bland hennes goda vänner skutskepparna och kaptenerna. Och nu följde den ena berättelsen efter den andra om hafsmänniskor och små gråtande missfoster, hälften barn och hälften fiskar, så att hon slutligen blef riktigt rädd och först åter lugnades, då någon förtäljde en vacker saga om hafsfrun, som i månskenet dök upp bland böljorna och tröstade en stackars skeppsbruten, som ensam dref ikring på en planka. Då hon sedan med glödande kinder, varm och lycksalig, kom in, kunde modern icke sällan, vänd till fadern, säga: »det här måste någon gång ha ett slut, min vän — det är icke nyttigt för flickan att höra på så mycket vidskepliga historier!» — »Högfärd, mor!» svarade då fadern. »Låt du henne prata med sjöfolket — sämre läror kan hon få.»

Det var under sådana förhållanden som Emilie Smith gjorde sina första studier till sina blifvande sjöromaner.

Inom kort utvidgades emellertid området för dessa studier.