Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/335

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
331
EMILIE FLYGARE-CARLÉN

det fartyg, han tillhört, strandat på Pater Nosterskären. Nästa dag räddas kaptenen, hvilken ännu befinner sig ombord på vraket. Då han är svårt medtagen, stannar han vintern öfver på ön och vinner därunder Gabrielles kärlek. De trolofvas.

Emellertid drager han snart åter ut på hafvet för att återvinna det välstånd, som skeppbrottet beröfvat honom. Han ber henne vänta i tre år på hans återkomst.

Under tiden uppdyker en ny gestalt på horisonten. Det är en son till den mördade jaktlöjtnanten Arnman. Han gripes af kärlek till Gabrielle, och äfven i hennes sinne vaknar småningom samma känsla för honom. Då man redan nått in på fjärde året efter kaptenens bortresa, förklarar han sig och får ja.

Hela den öfriga familjen sätter sig emot detta parti mellan den mördades son och mördarens dotter. Särskildt Anton, hvars sjuklighet ständigt ökas: han tror sig numera vara Näcken och höra till där nere på hafvets botten. Hans utbrott blifva allt talrikare, hans ton alltmera hotande, och en morgon, då han sett jaktlöjtnanten och Gabrielle i förtroligt samspråk, är han försvunnen från ön. Han har begifvit sig in till Marstrand och angifvit fadern och brodern för brottet, hvarefter han dränker sig.

I samma vefva återkommer kaptenen och finner jaktlöjtnanten vid Gabrielles sida. Arnman tråder frivilligt tillbaka. Och nu följer upplösningen på alla punkter. Gabrielle förklarar, att hädanefter vill hon icke tillhöra någon utan framlefva sitt lif ogift. Kaptenen drager åter bort till främmande land. Erika innebrännes samma natt, som de båda mördarna gripas, hvilka sluta sitt lif i galgen. — Och många år därefter såg en resande, som besökte dessa trakter, på ett litet värdshus i en dyster kammare en liten skrynklig, hopskrumpen gumma, hvars vissnade händer lekte mekaniskt med tvenne snäckor. Intet spår af skönhet fanns i det gulbleka, af sorgen utmärglade ansiktet; och »likväl», sade traktörskan, »kallades hon fordom Tistelöns ros!»

Fru Carlén har aldrig nått så högt som i denna roman. Icke blott att skildringen på hvarje punkt är full af det åskådligaste lif, utan den är äfven som helhet förträffligt komponerad. Hvad som framförallt är mästerligt, är hennes återgifvande af de elementära lidelser hos dessa varelser,