dagsman och hade nu ett ständigt och osökt tillfälle att utveckla sin vältalighet. Det är under sextiotalet som Blanche når sin högsta berömmelse. Han var då den allmänt omtyckte skådespelsförfattaren, hans romaner och Bilder ur verkligheten lästes öfverallt, han var rik och oberoende. Han, som i själfva verket saknade djupare politisk insikt, spelade nu en icke obetydlig roll på grund af sin popularitet. Under dessa år är han ett slags père noble, som talar å hela svenska folkets vägnar. Och hvad har han icke talat för! Han for till Norge och förkunnade å svenska folkets vägnar, att det sympatiserade med Norges hållning i ståthållarefrågan, och var det något på tok mellan svenska folket och Carl XV, så gick åter Blanche, öppen, frimodig, hjärtevinnande, upp till konungen och sade, huru svenska folket ville hafva det. Han har talat för kvinnoemancipation, förändrad brottmålslagstiftning, universitetens flyttning till hufvudstaden, för allt, som öfverhufvudtaget fanns att tala för. Utan tvifvel var det för honom själf en lycka, att han dog 1868. Ty tiden började blifva nykter och kritisk, och det märkes nog på studenternas hållning vid hans sista tal till dem på Karl XII:s-dagen, att hans popularitet snart skulle varit slut.
Blanche hör till dessa författare, som man med förtjusning slukat i sina yngre år. Man borde aldrig läsa om sådana författare, så vida man icke är fullt säker på, att de tåla att läsas med kritik. Man förlorar därpå. Alla de brokiga och vackra taflorna, som en gång tjusat en och som ännu lika vackra någon gång leka i ens inbillning, förlora sina färger — och man har ett minne mindre.
Bibliografi. Erdmann, N., August Blanche och hans samtid. Stockholm 1892. — Flodman, A., Kritiska studier. Stockholm 1872. — Nordensvan, G., August Blanche som lustspelsförfattare. Nord. Tidskrift 1896. — Nordensvan, G., August Blanche som vitter författare. Svea 1890. — Biografiskt Lexikon n. f. 2.
