stå vi åter vid början af en annan stor utveckling, ytterst karakteristisk för seklets verklighetsträngtan: skildringen och analysen af det sjuka själslifvet. Hoffmann förbereder Poe, Dostojewski och naturalismens patologiska studier.
Bakom hela denna rörelse i Tyskland står Hegel, som i filosofien betecknar samma brytning. Hade i Tiecks och Schellings systemer subjektivismen och fantastiken firat verkliga orgier, så får hos Hegel allt åter ett objektivt utseende. För Hegel är begreppet det centrala, och världsprosessen utgöres just af dess olika manifestationer. Öfverallt förde hans filosofi tillbaka till objektiva värden äfven i naturfilosofien, fast denna, som bekant, är det svagaste partiet af hans filosofi. Men ingenstädes framträder denna tendens mot allmänviljan tydligare än i hans statsfilosofi, där individen endast är till för staten och rätten gäller högre än moralen, där det objektiva, det yttre så starkt betonas, att det inre till och med förbises. I Hegels filosofi finna vi dessutom redan utvecklingen, seklets största vetenskapliga tanke, såsom ett ledande grundmotiv, och om också denna teori hos honom ännu endast är en utveckling i begreppet och från det högre till det lägre så förer dock många trådar öfver från Hegel till positivismen och den engelska evolutionsfilosofien.
Som nämndt är det Byron, som inleder hela seklets återvändande till verkligheten. Han börjar oppositionen. Han är den Lucifer som går före, och för hvars fackla mörkret viker undan. Men från en annan synpunkt sedt förberedes denna romantikens öfvergång till realism väl så djupt af hans landsman Walter Scott. Och om det lyckades Byron med sådant mästerskap att framtrolla en ny Orient för Europa, var det i kraft af en princip, som han funnit hos den skotska barden. Byron är själf en lärjunge af Walter Scott. Likaledes stå lakisterna i sina landskapsmålningar under inflytande af denna nya konstprincip, som man klarare återfinner hos honom än hos någon annorstädes.
Få författare under det gångna seklet hafva haft att glädja sig åt en sådan popularitet som Walter Scott. Hans romaner voro också något alldeles nytt i sin art: aldrig förut hade historiska tilldragelser framställts med en så lefvande åskådlighet. Antingen han skildrade en följd af scener från korstågens dagar eller Ludvig den elfte i hans välbefästade slott eller Oliver Cromwell midt i sin tids parti-
