Sida:Jacobson Harald Hjärne 1922.djvu/37

Den här sidan har korrekturlästs
35

under sin studenttid (1871) tesen, att »förlusten av besittningarna på andra sidan Östersjön i väsentlig mån bidragit att höja svenska folkets välstånd och inre frihet», och ännu i »Våra ståndsriksdagar» (1875) såg han i Karl XII företrädesvis den som »obekymrad om framtiden bar våldsam hand på allting, som ej smidigt nog kunde böja sig efter hans tillfälliga syften».

Men under Hjärnes mognare år kom hela hans historiska förkunnelse att bliva en enda gensaga mot den nyss antydda uppfattningen. I skrifterna Gustav Adolf protestantismens förkämpe (1901) och Gustav Adolfs statskonst (1912) betonar han sålunda, att det svenska ingripandet i det stora kriget är att betrakta som en fortsättning och en konsekvens av 1590-talets kamp för politiskt oberoende och religiös frihet. Gustav Adolf var ingalunda behäftad med någon »orolig längtan efter överdådiga äventyr på vapnens och storpolitikens vädjobana»; vad han sökte utanför Sveriges gränser genom sitt ingripande i Europas förvecklingar och makttävlan var i grund och botten den trygghet, som krävdes för hans svenska fredsverk. Var sålunda »fosterländskt fredsansvar» det ena ledmotivet i Gustav Adolfs politik, så var »protestantiskt självförsvar» det andra, och han ser slutligen i honom den religiösa frihetens banbrytare. Det var först efter Gustav Adolfs död, som den rent defensiva karaktären av