96
det som om varje nerv inom henne darrat av överspändhet — skulle hon orka med denna medvetna överansträngning ända till sommarferierna?
Då hade hon ett ögonblick känt sig lockad av hans cynism — väl bara skenbart — men hon hade smålett åt honom och sagt nej — lika torrt och rent ut som han hade frågat.
Han var förresten en narr — för han hade gett sig till att predika för henne — fadda komplimanger, sentimentalt skrävel om ungdom och vår och lidelsens rätt och frihet och köttets evangelium — så hon helt lugnt skrattade ut honom och tog en droska som kom förbi.
Ack nej — hon var så vuxen att hon kunde förstå dem som brutalt nekade att kämpa för någonting i livet, som lade sig på rygg och läto sig drivas — men de gröngölingar som dillade om att fylla en mission, när de roade sig efter sin egen lust de där gloparna, som kämpade för naturens eviga rätt, när de inte gitte att borsta sina tänder eller göra ren naglarna, de bluffade förgäves för henne.
Hon fick nog hålla fast vid sim egen lilla, gamla moral. Den gick huvudsakligen ut på sannfärdighet och behärskning.
Den hade börjat att forma sig, då hon kom i skolan. Hon var olik de andra barnen i klassen — ända till kläderna. Och hennes lilla själ var mycket, mycket olika. Hon hade ju levat med sin mor som blivit änka vid tjugu år och inte hade någonting i världen utom sin lilla flicka och med sin far, som dött tidigare än hon kunde minnas. Han var i graven och i himmelen, men i verkligheten bodde han hemma hos mor och henne — han hängde över pianot och såg allt vad mor och hon gjorde och hörde allt vad de sade — modern talade och talade om honom och sade henne vad han tyckte om allting — det fingo de göra, och det finge de inte göra för far. Och Jenny talade om honom som om hon känt honom, och om kvällen
