Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
101

moln och att ta tid och riktning efter solen. Han gjorde henne förtrolig med djur och växter. Blommorna tecknade hon och målade med vattenfärg — rot och stängel, blad och knopp och blommor och frukt. Hennes skissbok och hans kamera lågo alltid i ryggsäcken.

Hur mycken kärlek och godhet styvfadern nedlagt i detta uppfostringsarbete kunde hon först nu mäta. Han hade tagit en liten skröplig flicka till kamrat och lärt upp henne, som var så tafatt som en blind kattunge i begynnelsen. Han som var en berömd skidlöpare och bergvandrare bland Nordlands- och Jotunfjällen.

Han hade lovat att ta henne med dit också. Det var den sommaren då hon var femton år; i den vanskligaste åldern. Då hade han tagit henne med sig på ripjakt. Modern kunde inte vara med, hon gick med lillen då.

De lågo på en ensam liten säter under Rondane. Å, hon hade aldrig varit så lycklig förr, som hon var de morgnar, då hon vaknade i sin lilla kammare. Hon måste upp och koka kaffe åt Berner, och han tog henne med på Rondetopparna och inåt Stygfjället och på fiskturer, och de gingo ned i Foldalen efter proviant. Och när han var ute och jagade, badade hon i iskalla fjällbäckar och gick ändlösa vägar på den höströda vidden eller satt i stugdörren och stickade och drömde romantiska säterjäntsdrömmar om en jägare, som starkt liknade Berner, men som var helt ung och bildskön. Men han skulle berätta som Berner berättade om kvällen vid den öppna spisen — om jakt och fjällvandring och han skulle lova henne gevär och att ta henne med på obestigna fjäll — som Berner lovade.

Åja. Hon mindes hur det var då hon förstod att modern skulle ha ett barn. Hur hon kände sig plågad, skamsen och olycklig vid att se det. Hon försökte att dölja för modern vad hon kände — helt hade det inte lyckats henne, det visste hon. Först Berners oro för sin hustru, då tiden för födelsen nalkades, förändrade hennes känslor. Han talade med Jenny om det: »Jag är så rädd