Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

10

detsamma att tänka, och tyckte i alla fall att det var lustigt. Den ena var mycket blond med något ljust pälsverk.

Det var som om han blev glad bara av att läsa gatunamnen på husknutarna, de infällda vita marmorplattorna med de rena, latinska typerna inhuggna.

Gatan som han följde mynnade ut vid en öppen plats intill en vit bro, vars båda lyktrader brunno sjukt och gröngult mot det väldiga bleka ljus, som drev ned från den oroliga himlen. Utmed vattnet sträckte sig ett lågt bröstvärn av sten som lyste gulblekt och en trädräcka med visset löv och stammar, från vilka barken liksom skalades av i stora vita flagor. Över på den andra sidan av floden brunno gaslyktorna under träden, och husmassorna stodo svarta mot himlen, men på denna sidan glindrade ännu kvällsskimret mot rutorna. Ty himlen var nästan klar nu och stod genomskinligt blågrön över höjden med pinjeallén, men där seglade några få tunga, sammandrivna moln, vilka lyste i rött och gult som till storm.

Han stannade på bron och såg ned i Tibern. Så grumligt vattnet var. Det vältrade fram stritt och färgskiftande av de speglande skyarna — sopande kvistar, brädbitar och grus med sig där nere i sin bädd av ljus murad sten. Vid brons ena sida förde en liten trappa ned till vattnet. Helge kom att tänka på hur lättvindigt det skulle vara att en natt smyga sig i där. Månntro någon gjorde det.

Han frågade på tyska en poliskonstapel efter vägen till Peterskyrkan, och konstapeln svarade först på franska och så på italienska och då Helge fortfarande skakade på huvudet, talade han franska igen och pekade uppåt floden. Helge tog den vägen.

En väldig mörk murmassa avtecknade sig mot himlen, ett lågt runt torn med taggigt murkrön och en kolsvart silhuett av en ängel överst. — Han kände igen änglaborgens linjer. Alldeles tätt under den kom han. Ännu