var det så mycket ljus i luften att statyerna på bron stodo gulaktiga i skymningen, och ännu rann Tibervattnet med spegling av röda skyar, men gaslyktorna hade fått mera välde och slogo ljusbryggor ut över strömmen. Bakom änglabron ströko elektriska spårvagnar med ljus ut från rutorna fram över en ny bro av järnkonstruktion. Det yrde blåvita gnistor om ledtrådarna.
Helge lyfte på hatten för en man.
»San Pietro favorisca?»
Och mannen pekade också en hel hop, som Helge inte begrep.
Den gata, som han kommit in på, var så trång och mörk, att han fick som en förnimmelse av glatt igenkännande därvid — just så hade han tänkt, att en italiensk gata skulle se ut. Och där var den ena antikvitetsboden efter den andra. Helge tittade intresserad i de dåligt upplysta skyltfönsterna. Det mesta var väl skräp — de där smutsiga remsorna av grova spetsar, som hängde på segelgarnssnören, var det italienska knypplingar. — Det låg skärvor och lämningar av lerverk exponerade i dammiga asklock och små giftgröna bronsfigurer, gamla och nya metallstakar och broscher med stenar, som sågo oäkta ut. Men ändå kände han en rent meningslös lust att gå in och köpa — fråga, pruta, handla. — Han hade kommit in i en liten kvav butik, nästan innan han själv visste ordet av. — Där fanns för resten lustiga ting — alla möjliga rara grejor: gamla kyrklampor under taket, sidenbitar med guldblommor på röd, grön och vit botten, söndriga möbler.
Bakom disken satt en gulhyad mörk yngling med hakan blå av skäggbotten och läste. Han frågade och orerade medan Helge pekade härs och tvärs och sade: »quanto»? Det enda Helge förstod var att sakerna voro oförskämt dyra — man borde naturligtvis vänta med att köpa tills man kunde språket och så pruta ordentligt.
Borta på en hylla stod en hel hop porslin, rokokofigurer
