Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

182

den och all styggelsen. Herre Gud, Helge — kan du inte försvara mig lite emot det.»

»Stackars Jenny.» Så reste han sig, gick fram till fönstret och stod där med ryggen mot henne.

»Jag har lidit mera under det, Jenny, än du vet om. Det är ju förtvivlat. För — förstår du det inte själv — mors svartsjuka är inte helt och hållet ogrundad —»

Jenny började att darra, där hon stod. Helge vände sig om och såg det.

»Jag tror naturligtvis inte att far är medveten om det. Då gav han inte efter — på det sättet, för sin lust att vara samman med dig. Fast — han talade ju också till mig om att vi borde bort — bort härifrån staden båda två. Jag vet inte — är det inte han som har satt dig i sinnet det här att du skulle resa —?»

»Det här med att resa till Holmestrand fann jag på själv. Men han talade i går om att vi inte borde bo här i staden, när — när vi blivit gifta —»

Hon gick bort till honom och lade sina händer på hans skuldror och hennes röst var nästan jämrande då hon sade:

»Helge — vännen min — jag måste ju resa när det är på det sättet — Helge, Helge — vad ska vi göra?»

»Jag reser», sade han kort. Han lyfte hennes händer från sina axlar och tryckte dem mot sina kinder. De stodo sålunda ett ögonblick.

»Ja, men — jag måste ju resa, jag med. Kan du inte förstå det — för så länge som jag bara tyckte att din mor var orimlig och — ja, simpel — så kunde jag låtsas som ingenting gentemot henne — men nu — du skulle inte ha sagt det där, Helge, även om du misstar dig — jag kan inte gå dit upp mera — om jag skulle ha det att grubbla över att hon kunde ha en skymt av rätt — då blir jag så osäker att jag inte vet om jag kan råka henne — jag skulle komma att känna mig som om jag vore skyldig —»