Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
189

häftigt ut. »Det är det att jag — ja jag föraktar mig själv. Man ger efter för en sådan där fnuttig stämning, ljuger den till något stort. Man skall veta innan man säger att man älskar — att man kan stå vid sitt ord. Jag har alltid föraktat sådan där lättfärdighet mest av allt i världen. Nu är det jag själv som står med skammen.»

Gram såg plötsligt häftigt över till henne. Hon blev blek och så blossande röd. Efter en paus sade han ansträngt:

»Jag sade, att det var bäst, när två människor inte passade samman att de uppdagade det innan förhållandet gripit så djupt in i deras liv, att båda, och hon i synnerhet — aldrig kan utsluta spåren. Om det är så, får man ju hellre försöka, om man inte kan — med lite resignation och mycken god vilja från bägge parterna — åstadkomma harmoni —. Visar det sig omöjligt, så kan man ju ännu —. Jag vet ju inte om du och Helge — hur långt det har gått.»

Jenny log en smula hånfullt.

»Å, jag förstår vad du menar. För mig är det lika bindande att jag har velat tillhöra Helge — har lovat det — och inte kan stå vid mitt ord. Lika förödmjukande, kanske mer, än om jag hade varit hans.»

»Du kommer inte att säga detsamma, när du en gång träffar en man, som du kan älska med en stor och sann kärlek», sade Gram sakta.

Jenny ryckte på axlarna.

»Tror du för resten på den stora och sanna kärleken, som du säger, du då?»

»Ja, Jenny.» Gram smålog svagt. »Jag vet att själva uttrycket förefaller er nutidsungdom komiskt. Emellertid tror jag på den av goda skäl.»

»Jag tror att varenda människas kärlek är sådan som hon själv är — den som är stort anlagd — och sann mot sig själv — plottrar inte bort sig med små förälskelser. Jag trodde att jag själv —.