ligt, men —» han vände sig tillitsfullt mot fröken Winge med det ljusa ansiktet och den vänliga stämman: »Ni känner ju varandra och — ja, är det inte trevligast för er att inte ha en främmande med», plumsade han ur sig och log förläget.
»Nej, kära då» — hon smålog »Det vore bara roligt — se, där gick er spårvagn och — Heggen känner ni ju förut och nu oss. — Vi ska nog se till att ni blir riktigt hemexpedierad ock — om ni inte är trött, förstås.»
»Trött, nej! — Jag vill förfärligt gärna få vara med er», sade Helge ivrig och lättad.
De andra tre begynte att föreslå lokaler. — Helge kände inga av namnen; det var inte något av dem som fadern brukat tala om. Fröken Jahrmann förkastade allesammans.
»Jaha — då går vi ned till S. Agostino då — du vet, där det där rödvinet är, Gunnar.» Jenny Winge satte sig utan vidare i gång; Heggen följde efter.
»Där finns inte musik», invände fröken Jahrmann.
»Jo då — den där som skelar och den andre mannen är där nästan varenda kväll. Låt oss nu bara inte stå och söla här längre.»
Helge följde efter med fröken Jahrmann och den svenske bildhuggaren.
»Har herr Gram varit länge i Rom?»
»Nej, jag kom från Florens i förmiddags.»
Fröken Jahrmann log litet. Helge blev generad — kanske han ändå skulle säga att han var trött och så gå? Medan de fortsatte ned genom mörka, trånga gator, pratade fröken Jahrmann hela tiden med bildhuggaren och svarade knappast då Helge försökte att säga något till henne. Men innan han hunnit bestämma sig hade det andra paret redan försvunnit genom en smal dörr vid slutet av gatan.
