Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

260

I det samma som tåget ryckte till och började att glida ut, såg hon Gert. Han gick långsamt nedåt perrongen, och bakom de andra, modern och systern, som viftade med näsdukarna, hälsade han. Han var så blek —.


Det var första september. Jenny satt vid fönstret och såg ut.

En så vacker dag det blev. Luften var så klar och sval och himlen så mörkblå och skyarna så vita. Daggen låg tung och grå över de saftgröna ängarna, där prästkragarnas rena blom lyste. Efter den heta sommaren stodo björkarna redan gulnade i skogsbrynet, och inåt marken lyste blåbärsriset kopparrött. Rönnarnas klasar voro blodröda men där mullen var djupare var lövet ännu mörkgrönt. Vilka färger!

På de små ängshöjderna lågo gårdarna, gamla och silvergrå eller nya, vitskinande och gula, med röda uthus. Gamla knotiga äppelträd med gula och klargröna frukter i det mörka lövet stodo utanför.

Gång på gång bländade tårarna hennes ögon. När hon kom tillbaka — om hon någonsin kom tillbaka.

Fjorden lyste blå ovanför Moss. Staden låg med röda fabriksmurar längs kanalen och små glatt målade trähus i trädgårdarna. Hon hade ofta tänkt då hon reste förbi att hit skulle hon komma en sommar och måla.

Tåget susade förbi den lilla lokalstationen, där man steg ur till Tegneby. Jenny såg ut över nejden — där gick körvägen. Gården låg långt inåt, bakom den lilla granskogen.

Där var kyrktornet — den underliga lilla Cesca, hon gick så mycket i kyrkorna — satt där och kände sig gömd och trygg i en gammal stämning av någon överjordisk kraft. Hon trodde något — visste inte själv vad, men hon hade skapat sig ett slags Gud.

Hon var ändå glad åt att det lät som om Cesca haft det bättre tillsammans med mannen nu. Han hade inte