262
till Fredensborg en dag i det vackra vädret. Hon såg att det gjorde honom gott när hon föreföll munter och vid gott mod.
Hon tänkte knappast mer — det var utan ansträngning, som hon lät det gå. I verkligheten var hennes hjärna utsliten. Som en ständig gnagande påminnelse kände hon bara att hennes bröst voro ömma och svullna och att korsetten plågade henne.
Jenny hade hyrt hos en läraränka i en by på Vestsjælland. Gram följde henne ditut och reste tillbaka till Köpenhamn på kvällen. Så var hon då äntligen ensam.
Hon hade hyrt rummet obesett. Medan hon låg i Köpenhamn och målade, hade hon varit i denna by en dag med sina kamrater; de hade ätit och badat nere bland klitterna. Och hon mindes att där var vackert, och då en fru Rasmussen, som var bosatt där, på hennes annons erbjöd sig att hysa den unga dam, som väntade sin nedkomst, mottog hon anbudet.
I grunden trivdes hon. Visserligen bodde läraränkan i ett bedrövligt fult, mycket litet stenhus utanför bysamhället, bredvid landsvägen, där dammet yrde upp i det oändliga mellan åkerfälten. Men Jenny tyckte om sitt rum med de kornblå tapeterna och litografierna efter Exner på väggen och de vita, virkade dukarna överallt, på sängen och i den amerikanska gungstolen och på byrån, där fru Rasmussen hade satt en stor rosenbukett den dag då hon kom.
Utanför de två små fönsterna löpte landsvägen förbi huset, i vars lilla trädgård åt framsidan rosor och geranier och fuchsior blommade, obekymrade om dammet, som pudrade dem. På den andra sidan höjde sig en naken backsluttning inne bland fälten. Stengärden, där höstens stela bjärta blomster vällde fram mellan björnbärsrankor, delade backen i rutor av vit stubbåker, blågröna rovland och brungrön ängsmark och magra, vindslitna pilbuskar stodo utmed rågångarna. När aftonsolen lämnade Jennys kam-
