Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
21

Fröken Winge var absolut en vacker flicka hon med, men hon ställdes alldeles i skuggan av väninnan. Hon var lika blond som den andra var mörk, håret, som var tillbakastruket från den höga vita pannan, skimrade guldvågig fram under den lilla gråa skinnbaretten, och hyn var klart vit och blekskär. Till och med ögonbrynen och ögonfransarna kring de stålgrå ögonen voro ljusa — guldbruna. Men munnen var för stor till det smala ansiktet med den korta, raka näsan och de blåådriga, välvda tinningarna — och den var litet blek, men hon hade jämna, glänsande tänder, då hon log. Annars var allting tunt och spinkigt hos henne — den långa, slanka halsen, och armarna, som voro ludna av fint, ljust dun, och händerna, som voro långa och magra. Figuren var nästan gossaktig, så lång och gänglig som hon var — hon måste vara helt ung; hon hade små vita uppslag omkring armbågarna och kring urringningen på den ljusgrå sidenliknande klänningen av lätt, pösande tyg, som var rynkat både över bröstet och kring midjan — förmodligen för att dölja något av magerheten. Omkring halsen bar hon ett pärlband av blekröda små kulor, som kastade rosenröda ljusfläckar på huden.

Helge Gram hade stillsamt satt sig ned vid ena ändan av bordet och hörde på hur det främmande sällskapet talade om en fru Söderblom, som hade varit sjuk. En gammal italienare med ett smutsigt vitt förkläde över sin stora mage kom och frågade vad de skulle ha.

»Rött, vitt, surt, sött — vad vill ni ha Gram?» Heggen vände sig till honom.

»Kandidat Gram skall ta en halv liter av mitt rödvin», sade Jenny Winge. »Det är bland det bästa i Rom — och det vill inte säga så litet, ser ni.»

Bildhuggaren sköt ett cigarrettetui över till damerna. Fröken Jahrmann tog en cigarett och tände den.

»Å, nej men Cesca», bad fröken Winge.