Fransiska Ahlin, Varberg, Sverige. Jag skriver också att börja med via henne till dig. Du skall inte vara orolig för mig; jag är frisk och har det riktigt bra, men käre, försök inte att komma i förbindelse med mig på annat sätt tills vidare, jag ber dig så vackert. Och var inte alltför ond på mig, jag tror att det på det sättet är bäst för oss bägge. Och försök att vara så litet bedrövad och bekymrad för min skull, som du kan.
Din tillgivna
Så flyttade hon in hos en ny änka i ett nytt litet hus
— det var rött den här gången med vitkalkade
fönsterkarmar. Det låg bakom en liten trädgård med stenlagda
gångar och snäckor runt om rabatterna, där astrar och
dalior stodo svarta och ruttna. En tjugu, trettio sådana hus
lågo utmed en tyst gata från järnvägsstationen och ned
till en fiskarhamn, där sjön bröt vit över de långa
stenpirarna. Ett stycke längre bort på den vita strandbädden,
där tången flöt in i massor låg ett litet badhotell med
stängda luckor. Och inåt landet förde ändlösa vägar med kala,
stretiga popplar, som böjde sig för vinden, förbi små
stenhus med en liten trädgård framför, och ett par stora svarta
höstackar — och bort över oändliga svarta marker och
myrar. Ibland om morgnarna låg det fuktig grå
spindelväv över hela nejden, men det gick bort längre fram på
dagen.
Jenny vandrade omkring på vägarna, så långt som hon orkade och kom hem och satt i sitt lilla rum, som den här gången var överfullt av kostliga småsaker och färglagda gipsreliefer av riddarborgar och muntra värdshusscener i mässingsramar. Hon orkade inte en gång byta de våta skodonen, men fru Schlessinger tog av henne kängorna och strumporna och pratade under hela tiden oavbrutet och förmanade Jenny att vara vid gott mod. Och hon berättade om alla olyckskamrater till Jenny, som hon hade haft
