268
i huset — nu var både den och den gift och hade det bra — ja.
Hon hade bott där en månad, då fru Schlessinger kom intrillande, upphetsad och strålande — det hade kommit en herre, som ville hälsa på fröken.
Jenny satt förlamad av skräck. Så frågade hon slutligen hur herrn såg ut. Helt ung, sade fru Schlessinger, och hon smålog knipslugt: wundernett. Så föll det henne in att det kunde vara Gunnar. Och hon reste sig — men så kastade hon respläden över sig, svepte in sig i den och kröp ned i den djupaste länstolen.
Fru Schlessinger vaggade hänryckt ut för att hämta herrn. Och förde Gunnar in till Jenny och dröjde lyckligt leende i dörren ett ögonblick, innan hon försvann.
Han tryckte hennes händer så det gjorde ont. Men han log strålande.
»Ja, jag tyckte att jag måste hit upp och se hur du hade fått det. — Jag tycker nu att det är en trist del av världen, som du har valt ut, men här är då friskt i alla fall.» Han skakade litet vatten av sin filthatt, som han stod och höll i handen.
»Nu skall du få te — och mat.» Jenny gjorde en rörelse som för att resa sig, men blev sittande och sade rodnande: »Kanske du är snäll och ringer åt mig.»
Heggen åt som en varg och pratade oavbrutet hela tiden. Han var full av entusiasm över Berlin; han bodde borta i Moabit, i ett arbetarkvarter och han talade med samma hänförelse om tyska socialdemokrater och militarism — »ja, för det är någonting så härligt maskulint vid det, ser du. Och det ena är ju dessutom en betingelse för det andra.» Han hade fått se ett par stora fabriker, och nattlivet hade han fått lov att studera litet, därför att han träffat en norsk ingenjör, som var där på bröllopsresa och en norsk familj med ett par söta och behagliga döttrar, och de unga damerna brunno naturligtvis av begär att få se en smula lastbarhet på nära håll. Så de hade varit både
