Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

288

kolsvarta skugga upphörde hängde likblek tvätt till tork på en lägre terrass.

Gunnar låg lutad över fönsterkarmen — trist och led till mods. För fan, han var annars inte pryd av sig — men att se Jenny sådan — nej, fy!

Och det var han själv som först hade dragit henne med på det. För att pigga upp henne — hon hade gått omkring så nere och modstulen som en sjuk fågel de första månaderna. Ja, han hade naturligtvis tänkt att de två överlägset skulle ha roat sig med att se på de andra — apekattorna. Han hade ju aldrig kunnat ana att det skulle verka så.

Han hörde att hon gick ut ur sitt rum — upp på taket. Heggen stod ett ögonblick villrådig. Men så följde han efter ditupp.


Hon satt på den enda stolen däruppe, bakom det lilla lusthuset av korrugerad plåt. Duvorna kurrade i sömnen i duvslaget ovanpå dess tak.

»Har du inte gått till sängs ännu?» sade han lågt. »Du blir kall.» Han hämtade hennes sjal från lusthuset, räckte henne den och satte sig därefter på murkanten mellan blomsterkrukorna.

En stund sutto de tysta och stirrade ut över staden, vars kyrkkupoler simmade i måndiset. De avlägsna höjdernas linjer voro alldeles utplånade.

Jenny rökte. Gunnar tände också en cigarrett.

»Jag märker för resten att jag tål ingenting nu mera — att dricka, menar jag. Det verkar med detsamma», sade hon liksom ursäktande.

Han märkte att hon var fullkomligt nykter igen.

»Jag tycker du skulle låta bli det ett slag, Jenny. Och inte röka heller — i alla fall inte så mycket. Du har ju klagat över ditt hjärta.»

Hon svarade inte.

»I grunden håller du ju med mig i fråga om de där