Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
25

»Giuseppi!»

Helge uppfattade att hon gav värden tillsägelse att hämta cigarretter åt henne. Ahlin inföll hastigt:

»Fröken Jahrmann — kära — jag menade ju bara — ni vet, ni tål inte röka så mycket.»

Fransiska reste sig, hon hade tårar i ögonen.

»Det kan vara det samma, för resten — jag går hem.»

»Fröken Jahrmann — Franceska» — Ahlin stod med hennes kappa och tiggde sakta. MHon torkade sig i ögonen med näsduken.

»Jo — jag vill gå hem. Kära då — ni ser ju att jag är omöjlig i afton. Nej, jag vill gå hem — ensam — nej Jenny, du får inte gå du.»

Heggen reste sig också. Helge satt övergiven kvar vid bordet.

»Du inbillar dig väl inte att du får gå hem ensam den här tiden på natten», sade Heggen.

»Jaså — kanske du tänker förbjuda mig det?»

»Ja, absolut.»

»Sch då, Gunnar», sade Jenny Winge. Hon skickade bort bägge herrarna — de satte sig igen och sade intet, medan Jenny med armen om Fransiskas liv drog henne litet åt sidan och talade sakta med henne. Efter ett tag kommo de båda tillbaka till bordet.

Men sällskapet hade blivit en smula förstämt. Fröken Jahrmann halvlåg i Jennys sköte. — Hon hade fått sina cigarretter och rökte och skakade på huvudet åt Ahlins alla bedyranden att hans voro bättre. Jenny hade beställt en skål med frukt, åt mandariner och stoppade skivor i munnen på Fransiska. Å, vad hon var intagande där hon låg med det lilla sorgmodiga barnansiktet och lät sig matas av väninnan. Ahlin satt och stirrade på henne och Heggen bröt alla de avbrända tändstickorna i småbitar och stack ned dem i apelsinskalen.

»Är det längesen ni kom hit, kandidat Gram», frågade han Helge.