Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
323

under natten. Förut hade hon ibland, halvt på lek, satt den mot pulsådern.

Jenny tog upp den, såg på den och prövade den mot fingret. Så lade hon tilbaka den och tog upp en fällkniv. Hon hade köpt den i Paris — den hade korkskruv, konservöppnare och många blad. Ett var kort, spetsigt och brett — det öppnade hon.

Så gick hon tillbaka och satte sig på sängen. Hon lade huvudkudden över kanten av nattduksbordet, stödde den vänstra handen på den och skar igenom pulsådern.

Blodet kom upp i en liten stråle, som träffade en liten akvarell på väggen över sängen. Då hon såg det, flyttade hon handen. Hon lade sig ned — sköt ovillkorligt med fötterna skorna av sig och lade sig helt upp i sängen och då hon såg hur blodet sprutade upp, stack hon den sårade handen under täcket.

Hon hade ingen tanke och ingen ångest — kände det bara som om hon fogat sig i det oundvikliga — själva smärtan i snittet var inte svår — skarp och klar och liksom samlad på ett ställe.

Men om en stund smög det sig en okänd, besynnerlig förnimmelse över henne en ångest som växte och växte. Inte ångest för något — det var bara känslan av en fruktansvärd ångest omkring hjärtat — som om hon höll på att kvävas. — Hon öppnade ögonen — men det drev svarta flak förbi hennes syn. Och hon kunde inte andas — rummet föll ned över henne från alla håll — hon tumlade ner ur sängen, raglade mot dörren och trappan till taket, i blindo, tills hon sjönk ihop på dess översta steg.


Helge hade mött Gunnar Heggen, just som denne kommit ut från porten. De hade sett på varandra — medan de lyft på hatten. Så hade de gått förbi varandra utan ett ord.

Men det mötet hade gjort Helge nykter. Och efter kvällens rus slog hans stämning plötsligt om, och det som