»Nå kandidat Gram — tycker ni inte det är trevligt här? — Är det inte gott vin?»
»Jo, utmärkt. Och lokalen är visst mycket karaktäristisk.»
Men han hade alldeles tappat kuraget. Fröken Winge och Heggen kastade då och då ett ord till honom, men han förmåde inte fresta på att hålla ett samtal vid makt. Så började de att tala med varandra om målning. Den svenske bildhuggaren satt bara och såg på fröken Jahrmann. Och de främmande melodierna flögo från de klirrande metallstängerna — förbi honom — med bud till de andra. Och rummet där han satt var ju också all right — det hade golv av röd tegelsten, och väggarna och taket, som var välvt och vilade på en tjock pelare i mitten, voro vitkalkade — borden voro ganska riktigt omålade och stolarna hade gröna halmsitsar och luften var syrligt tung av jästa ångor från vintunnorna bakom disken.
Konstnärsliv i Rom. Det var ungefär som om han sett det på en tavla eller läst om det i en bok. Det var bara det att han kände sig överflödig — så hopplöst överflödig. Så länge som han bara sett det på tavlor och i böcker hade han kunnat drömma sig till att vara med om det. Men dessa människor, det var han säker på, skulle aldrig släppa honom in bland sig.
För resten var det bäst så. På det hela dög han inte att vara tillsammans med människor — och inte alls med sådana som dessa. Se bara så tanklöst Jenny Winge nu grep om det tjocka, oklart gjutna ölglaset med det mörkröda vinet — det var en sevärdhet för honom — hans far hade talat om sådana — gjort honom uppmärksam på att flickan på Marstrands romarbild på Köpenhamns museum hade ett sådant glas i handen. Det var väl en strunttavla enligt fröken Winges mening. — De där flickungarna hade kanske aldrig läst om Bramantes gårdsrum i Cancelleria — »denna pärla av renässansarkitektur». De kunde ha upptäckt den en dag av ren slump, då de hade gått på
