Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
325

han vände sig om och såg att hon låg sammanfallen överst på trappan och att det var blod på de vita marmorstegen.

Helge sprang till med ett anskri — lyfte upp henne, höll henne i sina armar. Han kände hennes bröst slappa mot sin hand och en sista ljum rest av livsvärme, som hade gömts bakom korsettens rand. Men armar och händer föllo kalla ned. Och han förstod med en lekamlig rysning, att denna kropp som han för några få timmar sedan hade hållit i sina armar, het och skälvande av liv, den var ett lik och skulle snart vara ett kadaver.

Han segnade ner på knä med henne och skrek vilt.

Heggen ryckte upp dörren till terrassen. Hans ansikte var vitt och förstört. Så såg han Jenny.

Han grep Helge och slängde honom åt sidan — föll ned på knä bredvid henne.

»Hon låg här — då jag kom tillbaka låg hon här.»

»Spring efter en läkare — fort!» Gunnar hade slitit upp hennes linne — känt innanför — tog omkring hennes huvud — lyfte armarna och såg såret. — Han slet ur det ljusblåa sidenbandet ur hennes underliv och band det hårt om handleden.

»Ja, ja, var bor —»

Gunnar skrek plötslig till i raseri. Så sade han halvhögt:

»Jag skall gå. Bär in henne då —» Men han tog henne själv i sina armar och gick mot hennes dörr. Då han såg den blodiga sängen förvreds hans ansikte. Han vände om stötte upp dörren till sitt rum, lade henne på sin egen orörda säng — och sprang ut.

Helge hade följt med honom, med munnen halvöppen som i ett stelnat skrik. Men han hade stannat i Gunnars dörr. Då han blev ensam med henne, smög han sig fram och rörde med fingerspetsarna vid hennes hand. Så sjönk han ihop på golvet med huvudet mot sängkanten och grät skrikande, krampaktigt av fasa.