sig, brunsvart och ödslig ned mot medelhavets avlägsna, vitgula glansstrimma.
Ödsligt stort och strängt var landskapet — som en högfjällsvy därhemma — trots de gråa olivlunderna och vinrankorna, som hängde mellan raderna av almar nedför de gröna sluttningarna kring sjön.
I den lilla anläggningen däruppe omkring borgruinen tappade stenekarna de gamla järnsvarta bladen från grenarna, som buro nya, fina skott. Där stodo häckar av någon slags evigt gröna buskar med läderartade blad. De nya från i vår voro onaturligt glänsande guldgröna.
Tillsammans med henne hade han hukat sig ned i lä av häcken och hållit ut sin rock, så att hon kunde tända en cigarrett. Vårvinden var isande skarp och ren här uppe, hon huttrade litet i sina våta kläder och hon var röd om kinderna och solen lyste över det fuktiga gyllene håret, som hon strök bort från ögonen med ena handen.
Dit upp ville han resa. — I morgon reste han dit.
Där ville han möta våren — den frysande, nakna, förväntningsfulla våren, med alla blomsterögonen bländade av väta, skälvande av kyla för vinden — och blomstrande i alla fall.
Våren och hon — nu voro de två ett för honom. Åh ja — hon som stod och frös och skrattade i det skiftande vädret och ville samla alla blommorna i sitt fång.
Ack, du min lilla Jenny, du fick inte plocka de blomster du ville, och dina drömmar slogo aldrig ut — och nu drömmer jag dem.
Och när jag levat länge nog att bli så fylld av längtan som du — kanske jag gör som du och säger till mitt öde: ge mig lite av mina blomster, jag skall nöja mig med mycket mindre än jag begärde, då jag började att leva. Och jag dör i alla fall inte som du dog, därför att du i alla fall inte kunde nöja dig — jag bara minns dig och kysser din pärla och ditt gula hår och tänker: Nej, hon kunde inte leva om hon inte kunde vara den bästa
22—2033860. Undset. Jenny.
