»Åh — såna här lokaler äro sig väl tämligen lika överallt», sade Jenny. »Ni känner till Paris?»
»Nej, jag bara tänkte —»
Han blev plötsligt orimligt irriterad. En sådan där liten konstnärssnärta, som naturligtvis flackat världen runt efter eget gottfinnande — vår Herre vete för resten var de togo pengar till det — fann det naturligtvis lika självklart att man skulle ha varit i Paris som på »Dronningen» en kväll. — För sådana var det ingen konst att tala om självtillit. — En smula kärlekssorg i Paris, som hon glömde i Rom, det var väl det värsta hon hade prövat. Och så kände hon sig så förbaskat käck och morsk och vuxen till att klara hela livet.
Hon var nästan skranglig till gestalten, fast ansiktet var friskt och hennes färger förtjusande.
Det han kände lust till var att tala med fröken Jahrmann. Hon var sprittande vaken nu, men helt och hållet upptagen av Ahlin och Heggen. Under tiden åt fröken Winge stekta ägg och bröd och drack kokt mjölk till.
»Det var en mystisk publik.» Han vände sig i alla fall till henne. »Rena förbrytartyper allesammans, tycker jag.»
»Åja, här är kanske lite av varje också. Men ni skall komma ihåg att Rom är en modern storstad numera — det är en hel hop folk, som har nattarbete också. Och det här är ett av de få ställen som har öppet så här dags på dygnet. Är ni inte hungrig? — Nu skall jag ha svart kaffe.»
»Håller ni alltid på så här länge?» Helge såg på sitt ur. Klockan gick på fyra.
»Nej då» — hon skrattade. »Bara ibland — då ser vi solen gå upp och går hem och äter frukost. Nu vill då fröken Jahrmann inte gå hem i natt.»
Helge visste knappast själv varför han satt kvar. De drucko någon slags blågrön likör — han blev dåsig av den, men de andra skrattade och pratade. Namn på män-
