74
Men efter en stund började fröken Jahrmann att knota mer och mer högljutt. Hon satt framför med fröken Winge.
»Hu då, Jenny, vi går. Tycker du att det här är julstämning kanske — det är ju bara en vanlig konsert, ja — en ful konsert. Hör på den där krabaten, som sjunger nu — alldeles uttryckslöst — rösten är dessutom utskriken. Isch —»
»Tyst då, Cesca — kom ihåg att det är en kyrka vi äro i.»
»Kyrka — strunt. Det är ju konsert — vi måste ju ha både biljetter och program. Skräpkonsert — jag blir alldeles ur humör —»
»Ja, ja — vi ska gå när det här numret är slut. Men tig nu i alla fall medan vi äro här.»
»Nej», pratade Cesca vidare, »nyårsnatten i fjol. Jag var i Gesù — det var stämning det. Te deum. Jag knäböjde vid sidan av en gammal bonde från Campagnan och en ung flicka, som var sjuk — och så vacker. Alla människor sjöng — den gamla bonden kunde hela Te Deum på latin. Det var stämning det.»
Medan de tyst banade sig väg ur den överfyllda kyrkan klingade Ave Maria ut över deras huvuden.
»Ave Maria», fnyste Fransiska. »Hör ni inte att det inte rör henne ett uns vad hon sjunger — som en fonograf. Jag tål inte att höra sådan musik misshandlas på det där sättet —»
»Ave Maria», sade en dansk herre som gick bredvid henne. »Jag minns en ung norsk dam — hon sjöng den alldeles vidunderligt. En fröken Eck —»
»Berit Eck — känner ni henne, Hjerrild?»
»Hon var i Köpenhamn för två år sen — sjöng med Ellen Bech. Jag kände henne ganska bra. Känner ni henne, fröken Jahrmann?»
»Min syster kände henne», sade Fransiska. »Ja, ni
