Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
75

träffade ju min syster Borghild i Berlin. Tycker ni om fröken Eck — fru Hermann heter hon ju för resten nu.»

»Det var en mycket söt flicka — förtjusande. Och ovanligt lovande —»

Fransiska blev efter de andra med Hjerrild.


Det var avtalat att Heggen, Ahlin och Gram skulle följa damerna hem och äta kväll hos dem. Fransiska hade fått en jullåda hemifrån. Bordet stod dukat med norsk julkost, klätt med tusenskönor från Campagnan och ljus i sjuarmade stakar.

Fransiska kom sist in — hon hade tagit dansken med.

»Var det inte roligt, Jenny — att Hjerrild ville komma med?»

Det visade sig att det fanns både öl och genever på bordet — och norskt smör och mesost och kall tjäder och sylta och spicken skinka.

Fransiska satt bredvid Hjerrild. Och så snart som samtalet började bli livligt över lag, vände hon sig till honom.

»Känner ni pianisten Hermann, som fröken Eck blev gift med?»

»Ja, mycket bra. Vi bodde i samma pensionat i Köpenhamn, och jag träffade honom också i Berlin.»

»Vad tycker ni om honom?»

»Det är en grann karl. Oerhört begåvad. — Han förärade mig en av sina sista kompositioner — de äro väldigt originella enligt min mening. Jo—o. Jag tycker mycket bra om honom.»

»Har ni dem här? Får jag lov att se dem? — Jag ville gärna gå upp i föreningen och spela igenom dem. Han var en vän till mig förr i tiden.»

»Ja — visst. Nu kommer jag ihåg. Han hade ert fotografi. Han ville inte säga vem det var.»

Heggen hade blivit uppmärksam.