Sida:Juel Om Mantalspenningarne del 1.djvu/14

Den här sidan har korrekturlästs

12

sådana, som anses blifva företagna i mån af förmögenhet[1]. Det förra beskattningssättet var nästan ensamt i Sverige begagnadt före Gustaf Adolf. Han och hans Fader, af oupphörliga behof dertill tvungna, försökte dess utbildning, men med föga framgång. Också måste de svårigheter, som äro dermed förbundna och numera allmänt erkännas, vid denna tid varit särdeles hindrande[2]. Hos ett folk, så till näringar, som samhällsskick och yttre förhållanden i ett tillfällighets- och öfvergångstillstånd, skulle svårigheten att rätt kunna uppskatta inkomst och egendom slutligen låta känna sig såsom oöfvervinnerlig; och egenskapen hos de på detta sätt fördelade skatter, att förefalla tunga och tryckande, kunde ej annat än förstoras och tydligare framträda genom uppbördsmäns och arrendatorers hårdhet och underslef, och genom talrika anspråk på skattefrihet[3]. Elfs-

  1. Med afsigt äro de här gifna bestämningarne obestämda eller kanske rättare sammanflickade af flere; ty endast derigenom tro vi dem kunna svara mot de hos de fleste rådande begreppen.
  2. ”Ce mode d’asseoir l’impôt a toujours échoué par la difficulté de constater le revenu et par les vexations qui en ont été la suite.” Gysebert Karel von Hogendorp, Lettres sur la prospérité publique, Amsterdam 1830, I. del. sid. 123. Jfr. v. Jakob, a. st. 2. upplag. §. 423.
  3. Ständerna yttra i Riksdagsbeslutet den 7 Maj 1622 (tryckt samma år) 3:dje puncten: ”Och ther wij thesse Contributioner öke wele, såsom fuller nödhen kräfwer, skulle thet til äfwentyrs falla oss odrägelighit, och ändoch icke richtigt kunde gå vth, hwadh som lofwat och tilsagdt blifwer. Hwarföre hafwer K. M:t oss allernådigst remonstreret och vnderrättat then oskäligheet som här til dagz är hållen vthi alla Landzhielper, så i Städherne som på Landzbygden. När man hafwer lagdt hielpen å Hionalaghen, Mantalet, Hemmanen eller Öretalet, eller ock elliest taxerat hwars och ens wilkor, hafwer altijdh then Fattighe och Rijke, then som intet, litet och myckit hafwer, gjordt lijka myckit til saken, Then som hafwer tijgdt sijn födho, och stått medh sin åhrlige Skatt tilbaker, hafwer måst göra lijka wedh then som kunde ockra på sin Granne,” o. s. v. (Något original