Sida:Juel Om Mantalspenningarne del 2.djvu/12

Den här sidan har korrekturlästs

42

afsigten. Handqvarnar[1], som 1625 voro ganska allmänna och blefvo det ännu mer för den nya tullens skull[2], blefvo tillåtna. Deras afskaffande är nu för tiden ansedt såsom ett oundgängligt villkor för möjligheten af en förmalningsskatt[3]. Men dels torde man då icke så mycket insett detta, som man insåg omöjligheten af att genast utrota dessa qvarnar, och hårdheten af ett dylikt steg; dels kanske man hoppades, att framdeles, sedan qvarntullen ”kommit på gång” fogligen kunna afskaffa dem. Emedlertid fingo de af alla så i städerna, som på landet behållas i sina hus, för att göra gryn på, äfven för den fattiges skull, att han måtte lättare kunna förmala det lilla han hade. Men emedan genom dem den nya tullen kunde blifva onyttig, skulle en hvar, som ville begagna dem, på landet vid tinget och i staden på accisboden angifva sitt namn, hvad och huru mycket säd han om året sålunda ärnade och förmådde förmala och derföre erlägga tullen, på landet till Fogden, i staden till Accismästaren. ”Men Hästeqwarner skole ingenstädhes, hwarken å Land eller i Städherne tillåtes, widh högste straff tilgörandes, om någhon thet sigh vnderstår: Och ther någre äre åå gång, the skole strax såsom Odelqwarnerne præjudicerlighe affskaffas”[4]. Hästqvarnarne, hvilkas beskaffenhet benämningen tillräckligt torde förklara, voro förmodligen sällsynta, och deras förbjudande skulle ej förorsaka särdeles olägenhet[5].

  1. Handqvarnar äro de enklaste och troligtvis de äldsta af alla qvarnar. Ännu mycket brukade af allmogen till förmalning af gryn och salt, torde de vara tillräckligt kända.
  2. De upprättade längderna visa att få hushåll torde varit dem förutan, och Ståthållarne klagade allmänt öfver det förfång de gjorde i afseende på den nya tullen.
  3. Se v. Malchus, Hoffman och Rau, a. st.
  4. Riksdagsbeslutet; se Stiernman, a. st. I. del. sid. 785.
  5. Äfven i Dannemark förbjödos dessa qvarnar genom Christian IV:s Recess 1643, 2. bok. 9. cap. 2. art. på de ställen nämligen der ”Landgildsmöllerne kunde maalen