10
som därigenom begynte plåga wår Nation, utan äfwen de känbara Monopolier, som därmed woro förknippade. Saltet war den nödigaste Wara för oss utifrån; men priset stegrades därpå, så at man alt sedan hörde wid alla Riks-Dagar en ömkelig klagan öfwer både brist och dyrhet däröfwer, den hwarken Kung eller Ständer woro i stånd at afhjelpa. Därom wittna i synnerhet Allmogens i Finska Skärgården anhållan wid 1731 års Riks-Dag43, om frihet för utlänningar, at wid Finska warors afhämtande få komma dit med salt til barlast, som i Kongl. Resolutionen på Allmogens Allmänna Beswär af d. 28 Junii, §. 45, afslogs. Följande Riks-Dag 1734, tiltog dyrhet och Folket förer en bitter klagan, den Kongl. Maj:t lofwar, 51. §. i Resolution på Allmogens Allmänna Beswär af d. 17 December samma år, med all flit afhjelpa, dels genom ömnog tilförsel, dels ock andra tjänliga utwägar, hwilket likwäl war en ren omöjelighet, sedan Hans Kongl. Maj:t 56:te §. i Resol. på Städernas Allmänna Beswär af d. 12 December, afslagit dess införsel. Wid 1739 års Riks-Dag fördes samma klagan af Swänska Städer, som kan märkas af Kgl. Resolution på Städ. Allm. Beswär af d. 12. April.
Wid 1741 års Riks-Dag nödgades hela Allmogen klaga, och Kongl. Maj:t trodde saken blifwa hulpen genom Brefwet af d. 1 October, som är til Öfwer-Ståthållaren och Lands-Höfdingarna, om Förtekningars insändande öfwer det inkomne saltet, med mera, så at Hans Maj:t i Resolution på Allmogens Allmänna Beswär af d. 1 September §. 14. försäkrar, at salt hädanefter, både til en tilräckelig quantitet och för et skäligt pris skulle stå at ärhållas. Härwid är ock det märkeligt, at oaktadt Hans Kongl. Maj:t, i ofwanåberopade Bref af d. 1 October lofwar, i fall saken därmed ännu ej blefwe hulpen, taga samma mått med salt-handelen, som med spanmålen tilfö-
