export-waror til salt-hamnarna. Icke desto mindre stodo Exporteurerne sig wäl härwid. De woro få: öfwerhopade med wåra warors afsättning och de utländskas införskrifning. Det stod då i deras magt, at sätta sådant pris på dem hwardera, som bäst kom öfwerens med deras Interesse. Men wid alt detta har Riket och Allmänheten icke fått spinna silke.
De mindre Handels-Grenar misswårdades; ty Exporteurerna hade händerna fulla af Järn- Koppar- och Mässings-Plåtar, Mässings-Trå, Järn- och Bräd-Afsättningen; således måste de andre tilwerkningarne aftyna och dö bårt. Af få och nästan sammansatta köpare, bragtes ej allenast Up-Städerne under et swårare ok, utan ock de mindre Stapel-Städer, som ej sjelfwe woro försedde med tilräckelig mängd af export-waror, beröfwades deras utländska handel, då Ängelsman och Holländaren sattes utur stånd, at besöka dem. Tilförene kunde ej allenast flera inländska, utan äfwen utländsk man trassera, och Remittenten fick söka bästa priset, därföre war det icke möjeligt, at låta Coursen hoflöst rasa; men då handels-twånget satte alt uti få händer, liknade den en Enwålds-Magt, hwars like at tyrannisera med penningar, aldrig gifwits i werlden. Salt och Spannemåls-Brist häfde werkstäder öfwerända: beskattade Landtmannen til bara benen: hindrade fiskerierna och victualie-försälgningen: stegrade alla wåra werkstäders Producter: utblottade Kronan och Privata, som måste köpa dem, och gjorde tilwerkningarna, (utom stora præmier, som blefwo nya sug-rör, först utur Kronans och sedan Arbetarenas Cassor,) til utlänningen osälgbara. Med et ord: dränkt Riket i elände.
Men är icke detta för mycket sagt? Den, som med upmärksamhet och utan wäld ser på Handelens öden öfwer
