de wille föra af dessa Waror til Staden, och bewisa huru ömkeligt det skulle se ut i alla hus och på gator, när inga sopqwastar mera skulle fås, at göra dem rena med, och grunda därpå en ordinantie i denna lilla närings-gren? Och det är wisst, at om Stockholm aldrig tilförene saknat dessa behof, skedde det då.
Herr Auctoren til de Oförgripeliga Tankar, wil pag. 11, af köparenas antal bewisa, huru den Norrländska Handelen icke arbetar under något twång; men blifwer icke warse den märkeliga skilnad, som finnes imellan antalet af köpare utaf mat-waror och utrikes exporter. De förre finnas til myckenhet, fast största hopen tillika så fattig, at den ej äger förlag til någon större uphandling, utan nödgas häldre köpa det styfwertals af Hökare, så at wåra victualiers pris, äfwen til större delen regleras af denna sammansättning. Men af de senare finnas åter så få, som äga styrka och tiltagsenhet, at influera på export-warornas pris, at de ej äro öfwer 15 eller 20 stycken. Tänk! när nu wid pass 200 Skeps-Laddningar af export-waror, måste årligen falla i så få mäns händer, hwilka hwar dag associera sig med hwarandra, hwad frihet kan man då wänta i en sådan handel? Se widare härom pag. 27 til 33 i Wederläggningen.
Hwad åter den förmenta öfwerwigten42 anbelangar, hwaruti Auctoren tror Norrbottningarna stå uti sin handel, och de däraf dragna slutsatser, ser jag det icke wara framfördt med nog moget betänkande. Ty i et land där intet mynt slås eller sedlar utgifwas, och flera Tunnor Gull genom Ränte-Kamrarna flyta öfwer sjön tilbaka, blefwe ingen ting nödwändigare för inbyggarena, än årligen öka sin skuld hos Kronan, förlora sin skatt-rättighet, och lämna hemmanen i skatt-wrak, om icke så många penningar år-
