Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/260

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

256


Sång 17.

Till dess mull, som pösig sväller,
Till dess mark, som jämt är upprörd,
Uti vilken skaror stupa,
Starke männers hopar sjunka!
 »Om du, oförsynte, kommit
Ifrån Metsä-Hiisis håla,
Från hans boning, byggd av tallar,
Från hans hem, av furor timrat,
Manar jag dig dit tillbaka,
390. Bort till Metsä-Hiisis håla,
Till hans hem, av furor timrat,
Till hans boning, byggd av tallar,
Att du där må bo och vistas,
Ända tills dess tiljor ruttna,
Svamp utur dess väggar växer,
Taket upptill sammanstörtar!
 »Dit jag även dig besvärjer,
Då jag manar dig, du lede:
Till den gamle björnens ide,
400. Till björninnans bo, den gamlas,
Bort till låga, sanka dälder,
Till de kärr, som aldrig tina,
Till den ständigt lösa gungflyn,
Ner i lätt upprörda källor,
Sjöar, varest fisk ej finnes,
Helt och hållet abborrlösa!
 »Om ej där en plats du finner,
Längre bort jag dig besvärjer:
Bort till Pohjas fjärran gränser,
410. Till det vittutsträckta Lappland,