Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/261

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

257


Sång 17.
Bort till sveder utan lövskott,
Till ännu ej plöjda marker,
Där ej sol, ej måne finnes,
Där ej dagen gryr i öster!
Skönt är där för dig att vara,
Ljuvt det blir dig där att vandra:
Älgar man i träden upphängt,
Stora renar där man nedgjort,
Till den hungriges förtäring,
420. Till den lystne mannens mättnad.
 »Dit jag även dig besvärjer,
Manar dig, och dig fördriver:
Till den strida Rutja-forsen,
Virveln, som av lågor sjuder,
Dit de höga träden stupa,
Tallar ner med roten rulla,
Hela stora furor störta,
Träd med rika kronor falla;
Simma där, du onde hedning,
430. Uti forsens vilda vågsvall,
Virvla i de vida vattnen,
Bygg och bo bland trängre böljor!
 »Om ej där en plats du finner,
Vill jag dig ännu besvärja
Till den svarta Tuoni-älven,
Den evärdeliga strömmen,
Därifrån du aldrig slipper,
Aldrig här i tiden kommer,
Förrän dig jag själv befriar,
440. Förrn jag nalkas till din räddning,

17 — Kalevala I.