Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/271

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

267


Sång 18.
 Vände sig och såg omkring sig
Överallt i vida rymden,
Upp emot den höga himlen,
Långsmed stranden utåt havet:
Solen strålade däruppe,
Nertill glänste vattnets vågor.
 Blicken sände hon mot fjärden,
Vände huvudet mot solen:
Invid Suomi-älvens mynning,
60. Invid Väinö-strömmens utlopp
Hon en strimma såg på havet,
Såg en mörkblå punkt på vågen.
 Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
»Svarta strimma, du, på vågen,
Mörkblå punkt, vad kan du vara?
Om du är en skara vildgäss,
Eller ock en kull av änder,
Må du lyfta dina vingar
70. Och mot himlen upp dig höja!
 »Om du är ett laxrikt havsgrund,
Eller ock en svärm av fiskar,
Må du genast plaska undan,
Ned i vågorna dig sänka!
 »Men om du ett klippgrund vore,
Eller ock en vattenruska,
Skulle vågor mot dig svalla,
Vattnet snart dig överhölja.»
 Båten nu alltmer sig närmar;
80. Fram det nya skeppet skjuter,