Den här sidan har korrekturlästs
NITTONDE SÅNGEN.
Därpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Skyndsamt själv i stugan stiger,
Träder under takets resning.
Nu en dryck av honing hämtas,
Mjöd uti en kanna räckes
Uti Ilmarinens händer;
Smeden yttrar då och säger:
»Ej, så länge tiden varar,
10. Medan gyllne månen strålar,
Vill jag denna drycken tömma,
Förrn jag sett min egen älskling!
Är den vän, jag väntat, färdig,
Färdig den, jag haft att vänta?»
Det var Pohjolas värdinna,
Hon till orda tog och sade:
»Möda ger dig den du väntat,
Möda den, du haft att vänta!
Ena skon ej än är påklädd
20. Och den andra knappt till hälften:
Den evärdelige hamrarn,
Skyndsamt själv i stugan stiger,
Träder under takets resning.
Nu en dryck av honing hämtas,
Mjöd uti en kanna räckes
Uti Ilmarinens händer;
Smeden yttrar då och säger:
»Ej, så länge tiden varar,
10. Medan gyllne månen strålar,
Vill jag denna drycken tömma,
Förrn jag sett min egen älskling!
Är den vän, jag väntat, färdig,
Färdig den, jag haft att vänta?»
Det var Pohjolas värdinna,
Hon till orda tog och sade:
»Möda ger dig den du väntat,
Möda den, du haft att vänta!
Ena skon ej än är påklädd
20. Och den andra knappt till hälften:
19 — Kalevala. I.
